När vi sedan gick nerför berget gick det fort, vi halvsprang nerför den smala stigen, halkade på granbarr och snubblade på trädrötter som mönstrade den smala stigen kors och tvärs. Väl nere från berget så samlades vi alltid på planen framför gammelstugan på Hembygdsgården. Lärarna ville se att alla kom ner välbehållna.
Hembygdsgården, som var en underbar plats att leka på, bestod av gamla hus från olika byar och den fina parstugan hade en bred trapp som många rymdes att sitta på och vila ut. Nu var ju dörrar låsta och fönsterluckor stängda.
Men här fanns dofterna av solvarmt gammalt trä och en gårdsplan som gjord för lekar och man fick utlopp för sin fantasi att tänka på hur det en gång hade varit på de olika gårdarna ute i byarna som skänkt gamla hus att vårdas, för efterkommande att njuta av. Jag kunde aldrig motstå lusten att "ta" i de grå stockarna som stugan var byggd av och det luktade så gott av träet.
Det var på Hembygdsgården sommarens festligheter tilldrog sig. Midsommardansen kring stången, hembygdsfester med hembakade bullar och kakor till kaffet eller saften, och lokala spelemän och folkdansare. Vi hade ju en "kändis" i byn, Karin Juel, som bodde där varje sommar i en liten stuga uppe vid bergets fot. Hon ställde gärna upp och sjöng på sommarens fester och många är det nog som minns hennes visstunder med glädje.
Den första festen på året var förstås valborgsmässoafton och brasan- den brasa som vi skolbarn varje år var med att dra ihop brännbart skräp till. Det var roligt- vi fick en hel friluftsdag av skolans ledning och hade till uppgift att plocka och dra ihop allt träskräp vi hittade ute i naturen eller fick hämta på olika gårdar. Ett bra sätt för alla att bli av med brännbart skräp och till glädje för alla. Ett år fick vi ett riktigt fynd: en stor gammal träbåt som ej gick att använda på sjön längre; den drogs och bars av de starkaste killarna och fick det året trona högst upp på brasans topp.
Och varje år tyckte vi att det var den största och bästa brasa som vi någonsin varit med att göra. Vi stod där i snön och såg på eldens lågor som lyste upp kvällsmörkret, kyrkokören sjöng de vanliga vårvisorna och vi kände alla att nu var våren äntligen här!
Att vi frös om händer och fötter märkte vi inte, nu var det vår och vantar skulle man helst inte ha på sig. Fyrverkeripjäserna fångade vårt hela intresse och vi applåderade de största och bästa och inte förrän brasan ramlat ihop till en glödhög kände vi hur kallt det egentligen var, brrr Nåja, vi hade i alla fall hälsat våren välkommen och det var det viktigaste.
(baserat på en artikelserie skriven 1981.)
Här ser man hur kyrkan såg ut innan kyrktornet byggdes om och blev högre.
( jag undrar vem som sitter där på ängen? )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar