En länga med bostad och uthus i ett. Det är egentligen vackert med sina dörrar och fönster. Se bara fönstret i mitten med många små rutor. Verkligen ett konstverk!
Gården kallas "Mångsmårs", men för mig är huset ett minne från barndomen. Då bodde en spännande farbror där, Johannes, som hade bott i Amerika.
Var och hur länge vet jag egentligen inte- men vi ungar började samlas där sommarkvällar för vi ville höra farbrorn berätta minnen om sitt liv i Nord-Amerika.
Han berättade om äventyr i Vilda Västern, cowboys och om indianer. Och allt var mer spännande än att läsa i en äventyrsbok.
Vi ungar satt storögda och med gapande munnar när farbror Johannes började berätta.
Han satt oftast på träbänken runt pumpen och vi ungar satt i gräset framför honom. Och han berättade det ena äventyret efter det andra.
Om allt var sanning-det vet jag inte, men oj vilken fantastisk berättare han var och många gånger fick han berätta samma sak om igen, allt var så spännande.
Kanske var han egentligen en mycket kreativ person som kunde ha blivit författare av äventyrsböcker.
Idag tycker jag det vilar ett vemod över huset och gården. Jordkällaren ser ut att bli uppäten av Moder Jord och det gamla utedasset, som ligger på baksidan av huslängan, är omsvärmat av grönskan.
Farbror Johannes är borta sedan länge, men jag minns honom och hans snälla ögon som glittrade av bus när han drog sina historier.
Han borde ha skrivit böcker om allt han kände till, och hade upplevt. Gissar att han var en av de sista "amerikafararna".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar