Det händer alltid något nytt

Livet är lite spännande även i vardagen.

Så ringde telefonen precis när jag tänkt lägga mig i soffan och glo lite på TV så det vara bara att svara... hallå, det är Ingrid.... och i andra ändan hör jag en röst med gotländskt idiom- Nämen hej Ingrid- det är jag Lisbeth... tänkte så starkt på dig nu på morgonen att jag måste ringa. Det var min gamla brevkompis och vän Lisbeth, som numera bor i Moraga nära San Fransisco, som jag började brevväxla med när jag gíck i 4:e klass. Det var så populärt då att skaffa sig brevvänner. Jag hittade henne via en brevväns-sida i en veckotidning. Jag valde henne eftersom Gotland var ett så annorlunda landskap, en egen ö. Det var Lisbeth som lärde mig en del gotländska uttryck: "int no men på saunda" och talade om att en liten pojke hette "sork" på gotländska. Vi träffades när hon flyttat till Stockholm och tagit jobb som barnflicka hos en familj på Lidingö. Och vi var då och då ute en hel del aktiviteter.

Lisbet  undrade nu (för tusende gången) när jag skulle komma över till henne: Jag hämtar dig på flygplatsen så du behöver inte oroa dig... Men hon vet idag att jag vägrar flyga och Lisbeth berättade att hennes man också nobbar flyg idag -med hänsyn till miljön. Men jag träffade honom när de kom på besök som unga och nygifta, minns att han spelade piano som en gud; vi hade fest hos en släkting till Lisbeth som hade piano. 
Lisbeth skulle nog helst skippa flyget också... -men hon har sina två systrar här i Sverige och de tre har tillsammans en liten stuga på Gotland för gemensamma ferier. Det är hennes smultronställe på jorden, säger hon.

Och det var Lisbeth ordnade en s.k. "blinddate" via en kompis i vår ungdom och på så sätt träffade jag killen som jag så småningom bildade familj med. Men det var på vippen att jag följt med henne när hon bestämt sig för att resa till USA 1962 och jobba som barnflicka och även studera lite vid sidan om. Hon hade en tid jobb som guide i FN-huset och ringde och ville att jag skulle komma över. 

Men livet ville annat.

Lisbeth mötte en amerikan och gifte sig och blev kvar i USA, hon bodde i NY, i New Jersey, en tid på en plats nära Niagarafallen och sedan flyttade hon och hennes man till Moraga i Californien. (ligger nära Berkley universitetet och San Fransisco.) Men å så ofta hon kommit hem på besök och då har vi alltid träffats och umgåtts. Och hon är sig så lik efter alla år i USA, och när det gäller språket så är det alltid gotländskan som bryter fram. Det låter så gott.