Ei jamtstårshe ha lemne in

Bodil Malmsten 1944-2016

Hon var en av mina favoriter - en som påverkade mig och stimulerade genom sitt språk, sin skrivglädje och sin förmåga att fånga både det stora och det lilla i sina texter. Som hennes självbiografiska bok "Mitt första liv" om barndomen och uppväxten i Bjärme och ungdomsårens sökande och behovet av att skapa, skriva och hennes nyfikenhet. 

Och å vad jag beundrade henne när hon plötsligt flyttade från Sverige ner till Finistère och sedan skrev om sitt liv där. Att våga bryta upp, göra något oväntat och njuta av det. Hon var inte rädd. Och hon fick omedelbart starka känslomässiga band till den platsen. Hon vågade något för att återvinna sitt eget liv och bli stark och självständig och hitta igen sig själv. Minns att hon skrev att hon bröt upp från sitt liv i Stockholm då för att hon kände sig vilsen och kände sig tvungen att göra något radikalt för att hitta igen sitt 'jag'.

Och det gjorde hon.

Skrivandet blommade och att läsa det hon skrev under tiden i Finistère är något unikt och annorlunda -och ändå så vanligt och mänskligt. Det handlar om att hitta sin egen väg, att vara i sitt liv fullt ut.

Jag kommer att sakna Bodil. Mycket.

 http://www.op.se/kultur/bocker/carl-goran-ekerwald-om-bodil-malmsten