Träden - våra vänner

Träden gör mycket gott för oss människor.

De skapar en hel del av det syre vi andas, reglerar klimatet och renar vatten och luft.
De är också en inkomstkälla för alla skogsägare. Men tyvärr har en del av våra skogar skövlats utan att någon myndighet kunnat (?) säga "stopp och belägg". 
Idag tror jag man börjat agera mera strikt om hur skogsavverkning ska och bör göras utan att det skadar våra livsmöjligheter allt för mycket. Men pengar, pengar har fått styra allt för länge. Jag har under mitt liv sett alltför många kalhyggen, men idag tror jag (hoppas!) att sådant skogsbruk är förbjudet. Det är inte bara träd som ska skyddas utan även allt annat inom djur och växtríket som måste skyddas. Allt hänger ihop och idag vet man det -även om det ibland känns som om forskning och vetenskap inte tas på allvar av "våra" beslutsfattare.
                      

 Jag tog ett foto i somras på ett gammalt "tvillingträd" på Hembygdsgården i Hoverberg >>>>>>>>>>

Träd är inte bara vackra att se på och nyttiga för att de producera syre; utan de har även ett magiskt inflytande på oss människor. Det är som om träd är fyllda av hemligheter som vill bli berättade. Tänk på alla träd som inspirerat till sagor, myter, visor och musik. Kanske bor våra förfäders andar bland träden....

Jag växte upp bland träd, vilda, stora och spännande träd med en alldeles egen personlighet. Släktgårdens planterade och ömt vårdade träd som sett så många generationer komma och gå. Idag tyvärr borttagna -de stod för nära vägen som måste breddas för trafikens skull.

Det var träd fyllda av minnen; om glädje och sorg. Fyllda av liv. Den gamla björken med ett skatbo högst upp och där den tjuvaktiga skatan bodde. Som snodde en silversked av farmor. Någon av de äldre barnbarnen fick klättra upp och ta den tillbaka.
Som barn lekte vi bland träden. Vi byggde kojor, klättrade och gungade på grenarna. Träden var våra vänner, de fick höra våra hemligheter och var våra edsvurna. Att krama ett träd gav lite extra tröst och kändes tryggt.



Den stora björken... den gamla eken... vildapeln... Alla har vi nog något träd som vi minns med speciell glädje från vår barndom eller minns med respekt. Jag minns några träd-vänner:

Drakätarträdet -där våra finaste pappersdrakar alltid fastnade. 

Spökträdet -som sena kvällar alltid stirrade hotfullt på oss, den sista vägbiten hem. Det växte vid "doktorns" och liksom smög efter en.

Jättegranen -som vi bara måste klättra i, en utmaning eftersom dess grenar alltid satte krokben på oss vid klättringen uppåt och som lyckades knuffa ner min syster så att hon nästan blev av med ena örat. Hon fick en rejäl rivskada som doktorn fick sy ihop.

foton: ©RobertS.
(min yngste son)