Det var en gång....

för ganska länge sedan..... 1950-tal.  Vart tog alla åren vägen?  
Jag minns dem alla som syns på detta foto - både de som nu är borta för evigt och de som är kvar men börjar bli till åren.
Men tydligen var inte alla i klassen med den dagen då fotot togs.
Oj så söta och så tidstypisk klädda. Min syster och jag..... var sååå lika. 

( Tack Charlotte som överraskar med gamla foton!)

    Gölin, Karin, Ingrid, Margareta, Anita, Inga-Märet, Görel, Anne-Marie, Inez

     Martin,        John, Kjell,           Birger, Sören,           Sture, Reinhold, Bruno

Det positiva med internet och en blogg

Läsare av min Jämtstårscha-blogg överraskar. Det kom nyligen ett mail från en läsare; Jag blev så glad, svarade -det kom svar och så fortsatte det några dagar. Det var en ung kvinna med rötterna i Berg som hörde av sig och vi har en hel del gemensamma bekanta. Känns så kul när någon läser och reagerar. Och den här gången kändes det så speciellt eftersom det "gemensamma" är speciellt och för mig förknippat med ett mycket positivt minne. Något som känns så fint.

En positiv sak som internet skapar: oväntade kontakter med folk som man annars kanske aldrig skulle känna till. Det har hänt ett flertal gånger under årens lopp. Och alla har varit så trevliga. Även sådant som började med ett missförstånd eller en felläsning kan visa sig vara något bra och positivt. 
Men det gäller att skriva bra svenska så att ingen tolkar fel helt i onödan.

Och så är jag så glad över överraskande kontakter med två kära kusiner- som gav mig både idéer till nya blogginlägg och även lite mer kunskap om släkt som en gång levde och verkade och som skickade mig fotografier att använda. Det värmer i hjärtat.

De där åren mittemellan.....

Alltså de där åren man började inse och känna att man inte var ett barn utan på väg in i tonåren. Något hände med en själv, kroppen förändrades och man började se på omvärlden med lite andra ögon. Samtidigt så förändrades även mycket i samhället. Ungdomar skapade sitt eget mode, jeansen blev populära och klänningarna byttes ofta till en kjol och blues eller en tunn linnetopp.

Plötsligt var vi tonåringar -även om tjejerna mognade snabbare än killarna. Jag minns att jag tyckte att skolklassens killar plötsligt var så barnsliga och fåniga. Vi tjejer anammade nog tonårsmodet snabbare, ett mode som kom från USA. Jeans var ju cowboy-killarnas yrkesbyxor. De var slitstarka och tålde hur många tvättar som helst- ja de blev till och med snyggare efter några tvättar.

De något äldre killarna började först köra moped eller vespa, ett populärt fortskaffningsmedel och efter några är så kom de i körkortsåldern. 
Sven-Arne köpte sig en vespa och den turades vi om att åka med på. Jag fick till och med köra den en gång- men lyckades styra ner den i ett dike och så var min förarkarriär över. Sven-Arnes reaktion osade och han sa att tjejer kan då aldrig lära sig något ordentligt. Men vår vänskap bestod.

Så småningom dök den första raggarbilen upp i Hoverberg! Det var Åke N. som kom glidande och bjöd alla som ville åka med på skjuts. Hans bil fick heta "Stina" och i bakrutan hade han en mascot: en svart virkad uppstoppad hund, jag tror nästan att den hamnade hos min syster till slut. Eller minns jag fel?

Nå vi levde i alla fall tonårsliv, njöt av Elvis allra första film "Love me tender" och åkte på dans eller såg film i andra byar som Svenstavik eller Åsarna. Jag tror faktiskt att 50-talet och några år in på 60-talet var år då allt kändes möjligt i Sverige -även om man inom kommunen inte förstått att ungdomarna började flytta; det fanns ju inga jobb. Och de som studerade vidare fortsatte till högskolor och universitet och lämnade bylivet för alltid. Det var som om ingen inom kommunens ledning brydde sig om vad som hände.

Ibland kan jag känna djup sorg över att det var så -då.

Det händer i Hoverberg:

Det gamla pensionatet Strandgården (klicka på länken) i Hoverberg har nu fått nya ägare och håller på att rustas upp! 
Ungdomar i byn har köpt huset och av vad jag läst mig till så har de en dröm att åter kunna driva pensionatsrörelse. 
DET är en fin nyhet och så roligt att det är folk i byn som vill satsa på detta.

Förstår ju att det behövs en hel del arbete för att få allt i skick igen efter flera års törnrosasömn. Både hus och trädgård behöver nog lite extra "näring" för att återfå sin gamla fina charm. Jag hoppas verkligen att de som satsar på detta projekt får allt stöd de kan. 
Strandgården är ett kulturhus med en lång historia. Där har ju funnits både läkarmottagning och Apotek efter vad jag minns att de gamla berättade. 
Men å så roligt att få veta att det finns unga som både vill och vågar satsa på att kanske återuppväcka pensionatsrörelsen. Och vem vet; de kanske även vågar satsa på mer kultur i huset- det är ju som skapt för det. 

Jag önskar dessa unga all framgång och att deras drömmar kan förverkligas. Blir så glad över en sådan positiv nyhet från min barndoms by. Vem vet- det kanske är början på en ny våg av "tillbaka till byarna och nära naturen".

Själv har jag så många roliga och trevliga minnen från barn-och ungdomsåren och kontakten med Tant Brita som då drev pensionatsrörelse och även hade en liten kiosk där vi ungdomar hängde om kvällarna. Hon höll reda på oss alla och var alltid så god och glad - men tyckte inte om att vi flickor åkte med killarna på moped: "Det kunde hända en olycka med de fartvidundren"...

Gamla hus har en historia

Det är något speciellt med gamla hus, alla har en historia att berätta. Tänk alla gamla gårdar som finns bevarade ute på landsbygden - de är kulturbärare. Men även städer har sina gamla hus som visar hur det en gång var. Här i Stockholm har vi ju Gamla Stan - ett område jag älskar att vandra runt i. För många år sedan hade jag en bekant, från Irland, som hade köpt lägenhet i Gamla Stan och oj vilken fantastisk bostad det var och lite ovanligt: det var nivåskillnader mellan några rum så det fanns några trappsteg att ta från t ex köket till största rummet. Det var så roligt att besöka hans lägenhet -den var så speciell, men tyvärr så valde han att flytta hem till Irland efter några år.

Själv bor jag i ett kvarter som byggdes år 1909 - det är hus byggda i fyrkant med en underbar innergård för både stora och små. Min bostadsrättsförening Tellusborg, ligger i Midsommarkransen och består av 3 kvarter. Det är två med inbyggda gårdar och ett med en stor härlig kulle som tronas av en staty: "Puck" ur Shakespeares "En midsommarnattsdröm". Vintertid finns det alltid en härlig pulkabana för barn att använda. Sommartid blir det små kalas ute på kullens gröna gräs. Det finns även en Boule-bana, en sandlåda och en klätterställning för barn. Alltså en underbar liten oas som passar alla åldrar. Men innergårdarna är också underbara: tryggt för små barn att leka och med sittplatser överallt, blommor, bärbuskar ! ( fritt fram att plocka som man vill)  och vackra träd. 
Ett litet paradis helt enkelt.

Idag är vår förening, som ingår i HSB, mycket åtråvärd för bostadssökande, vi bor så vackert och med låg månadshyra. Men att köpa en lägenhet här idag kostar ganska många miljoner eftersom det är bostadsrätt och "marknaden" styr priserna. Både Konstfack och en designskola har flyttat hit ut, här bor många konstnärer, musiker och skådespelare idag. Jag förstår att de valt Midsommarkransen, allt här är så stimulerande och så levande och man skapar så enkelt nya bekantskaper. "Alla känner alla" - ungefär som i en by på landet.

Det finns en del skrivet om Midsommarkransen, bl. a. "Bilder från Kransen och Tellus -Förstaden Midsommarkransen" (1977) samt "Vardagen- det är där vi kämpar" en rapport om ett förändringsarbete i Midsommarkransen 1976-1979" utgiven av Metodbyrå 1 Stockholms Socialförvaltning.

Den lägenhet jag bor i ligger i kvarteret "Silverpoppeln". Jag hade en hel del arbete att göra när jag köpt den, med att måla om och tapetsera. Minns hur spännande det var när jag jobbade med hallen; riva ner och skrapa tapetlager - var tvungen eftersom det var både dåligt gjort tidigare och gamla tapetskarvar lyste igenom. 
Eftersom jag varit gift med en målarmästare så hade jag fått lära mig grunderna och vikten av ett ordentligt underarbete. Det enda jag ångrar är att jag inte sparade ett område på en hallvägg med rester av alla gamla tapeter. Minns att det var både ljusa och mörka varianter, oftast med blomsterrankor på, men jag minns även att ett lager var prov av en fin klassisk tapetskapare: Morris. Har kollat upp en del av hans tapetmönster och känner igen formen och färgen.

Själv valde jag en svensk tapet med klassiskt mönster om än i nyproduktion. 
Läste följande om Morris och om skaparen av "min" tapet på internet:

William Morris, född 24 mars 1834 i Walthamstow i Waltham Forest nära London, död 3 oktober 1896 i Hammersmith i London, var en brittiskkonstnär, formgivare och författare, en av förgrundsfigurerna inom den brittiska Arts and Crafts-rörelsen. Han är mest känd som formgivare av tapeter och mönstrade tyger, men var även verksam som författare och var en av den brittiska socialiströrelsens grundare.

En motsättning mellan ideal och praktik uppstod i Morris verksamhet, i och med att hans målsättning var att kunna skapa överkomliga men vackra föremål för vanliga människor, men att det i verkligheten bara var ett kräset fåtal ur de övre klasserna som hade råd med hans omsorgsfullt tillverkade och därmed dyrbara föremål. (I hans utopiska roman Nytt från en ny värld arbetar alla enbart för sin egen tillfredsställelse, och vackra handgjorda saker ges bort till dem som uppskattar dem.)

Den tapeten valde jag >>>

Målaren Jonas Wallström var född i Arbrå i Hälsingland år 1798. 
Han var bosatt i sin födelsesocken i hela sitt liv (han dog 1862) och har utfört åtskilliga rumsdekorationer i sin hembygd, bland annat i gården Gästgifvars i Vallsta. Därifrån har förlagan till denna tapet hämtats. Wallström arbetade gärna med schabloner, som i detta fall, och i ren och klar färgskala.

Reaktion på ett inlägg

Jag hade i höstas skrivit ett litet inlägg med minnen från min uppväxt, och det var om gamla pensionat Strandgården som tant Brita ägde. Hon var en snäll dam som höll lite koll på oss ungdomar och hade även en liten kioskverksamhet där vi köpte tidningar och godis.
Bland alla minnen finns bl a släktingar till tant Brita: Carl-Lennart och Birgitta, som bodde i Stockholm och kom upp på sommarlov varje år. De bodde då hos släkten i "Ståhls"-gården mitt emot Farfars gård. Vi lekte en hel del och gjorde upptäckarrundor på Strandgården, det var så spännande. 
I huset hade en gång i tiden funnits både apotek och läkare. Tant Brita berättade många historier om allt som en gång funnits i huset före hennes tid och hur det varit under årens lopp efter att hon öppnat pensionat. Och det var så spännande att sitta på en pall i hennes kök och lyssna. Synd att inget blev nerskrivet eller inspelat på band. Det var en hel del av byns gamla kulturhistoria som hon berättade om. Det var många mer eller mindre kända personer som hade hyrt rum på Strandgården. Så en nyfiken flicka, som jag var då, bara sög in allt. Det var ju en bit av ett annat liv, som jag var så nyfiken på. 

Ett speciellt minne, lite annorlunda än andra, var när ett amerikansk par hade hyrt in sig; just då så var vi ett gäng ungdomar som stod utanför och pratade, tant Brita kom ut och tog tag i min arm: Ingrid, kan du hjälpa mig förklara för de här amerikanarna var dasset ligger. Själv visste jag inte vad "dass" hette på engelska, men på något vis så kunde jag förklara för det amerikanska paret att det fanns ett utedass och vad det betydde- det var ingen "water closet".

( Idag vet jag att på engelska heter dass: outhouse )

Ett annat minne är när jag var på sommarbesök i början av 1960-talet och givetvis gjorde jag ett besök på Strandgården, och tant Brita blev både glad och rörd, samt att hon var så glad över att jag inte pratade "stockholmska" utan fortfarande kunde prata "maul"! Så många ungdomar som flyttat söderut, kom hem på sommaren och pratade så märkvärdig svenska tyckte hon. Jag ska leta i lådorna efter något/några kort jag tog på tant Brita som jag kan lägga här på bloggen. Hon var en så vacker dam med varma och glada ögon. 

Efter att tant Brita gått bort så stod huset tomt och började förfalla och det kändes så sorgligt - huset har funnits så länge och har en historia att berätta. Jag nämnde också i mitt inlägg att jag för många, många år sedan skrev till någon inom kommunledningen och föreslog att kommunen kanske kunde ta över huset och skapa ett "kultur"-hus med t ex olika utställningar, kulturkvällar och underhållning samt enklare servering. Jag fick inget svar. Och det verkar ju som om kommunen vill att precis allt som är service och för innevånarna ska ligga i Svenstavik. Trist. Byarna får betala... affärer etc läggs ner överallt.   

Jag hade sett husets förfall på utsidan, verandan som är mot sjön hade börjat ruttna och rasa, huset började se sorgligt misskött ut. Men så är det ju när ingen bor i hus och underhåller dem. Även parken ner mot sjön, som en gång var så vacker med blommor och buskar, började se bedrövligt ut. Jag tog en hel del kort på  förfallet för några år sedan.

Så fick jag nyligen höra att huset hade köpts av någon i byn och det tyckte jag lät så bra - för jag tänkte att nu blir det självklart så att huset får en behövlig översyn och underhåll. Och det tror jag nog de flesta som känner till Strandgården håller med om. Och det skrev jag även i mitt inlägg. 

Döm om min förvåning när jag såg att någon läst och skrivit en kommentar- det är inte så ofta någon kommenterar. MEN.... vilken kommentar: den var kritisk och formulerat som ett personligt påhopp på mig med en uppmaning om att jag skulle ta reda på "fakta" ! (?). 

Hm, vart står mina personliga minnen som fakta? 

Det jag skriver är om mina upplevelser och min blogg är ingen uppslagsbok eller officiell historiebok om Hoverberg. Jag skriver mina minnen, mina upplevelser och om allt det jag växte upp med. 

OCH är det så att om jag hade skrivit något uppenbart fel, så kan man skriva det i kommentarsfältet eller mejla mig om detta. Min mejladress hittar man under "min profil". Men som sagt -inlägget var mina minnen av Strandgården och tant Brita. Så det fanns ingen anledning till att någon skulle ifrågasätta dem. 

Jag tänkte först svara på kommentaren - men ändrade mig och tog bort hela inlägget. 

Tiden går så fort...

Åter ett nytt år... så fort det gamla gick. Nu önskar jag att det blir ett gott år för alla, med fred och frihet. Fast krig, våld etc kommer ju självklart att fortsätta, tyvärr. Men om alla s.k. "ledare" satte sig ner och tänkte efter så kanske de skulle kunna acceptera att det är bättre att leva i fred -även med dem som har en annan politisk åsikt eller som har en religion som driver utövare till våld. Även om jag inte kan förstå att man ska kriga, döda, stjäla, våldta och hota för att visa sig vara troende. Det är sjukt och så emot den gåva vi alla fått: LIV.

############################

Ibland surfar jag runt på internet -och det gjorde jag häromdagen. Och hittade en liten artikel i Östersundsposten från början av juli 2010, med några gamla realskolkamrater från BKR i Svenstavik. Och jag kände igen dem, trots att så många år har gått. De firade 50-årsjubileum av sin examen år 1960. 
Känns lite dubbelt -för jag skulle ju ha varit med- men tyvärr så flyttade familjen till Stockholm och mitt liv blev lite annorlunda. Men roligt att se en del av klasskamraterna- jag känner ju igen dem trots alla år som gått. Några brukar jag träffa vid besök i min gamla hembygd -men de flesta har jag ej sett till på alla dessa år.

Bakre rad: BettMarie, Alice, Kerstin, Gunvor, Heidi, Yvonne, Elov, Pecka, Mats
De tre framför: Örjan, Irene, Lilian







Och då passar det väl mycket bra med att skicka en varm hälsning till f.d läraren och även rektorn, samt underbare författaren Carl-Göran Ekerwald - som faktiskt fyllde hela 95 år dagen före nyårsaftonen!

Vilken fantastisk person- som fortfarande skriver, håller föreläsningar och är i farten.
Och tänk att ha haft honom som lärare- det var en gudagåva.




God fortsättning på det nya året!

Unikt, värdefullt kulturföremål

Ibland händer saker som är oväntade,

som detta att ett gammalt föremål med anknytning till Bergs gamla kyrka, kom på auktion och kunde lösas in och nu förvaras i kyrkans lilla museum. Man kan läsa om detta i Länstidningen.
Och bland annat kulturarbetaren Svante Tirén är inblandat i historien. Han är suverän på detta med kulturhistoria och har tydligen en förmåga att alltid liksom hitta rätt. Läs hans öppna  Facebooksida- den är så intressant och lärorik.
Jag kan tänka mig att det finns/fanns en hel del saker från gamla kyrkan som hamnade hos andra när den kyrkan revs. Då tänkte man inte på att bevara sådant- man skulle ju bygga nytt, stort och fint.

Berg ville väl visa framfötterna att även de hängde med i utvecklingen.

Gammalt tidningsurklipp

En artikel från år 1886 i  Jämtlandsposten berättar om ett naturfenomen som kallas "hägring" - jag har hört talas om detta men aldrig själv sett något sådant på himlen. 
Minns att min mormor berättade om att hon sett en hägring en gång och att det tydligen var mycket speciellt: det var en bild av en stad eller en by - minns tyvärr inte allt det hon berättade idag. Synd att man inte hade något att spela in allt hon berättade om. Mormor hade ju ett lång liv och hade upplevt mycket och jag minns att det var både roligt och spännande att lyssna på henne.

Juletid

Min systerdotter Anne har en stark kreativ ådra och skapar saker, bland annat mycket vackra smycken, julkort och prydnadssaker och hon återanvänder allt hon ser kan få ett andra liv.
  
Nu kom ett mail med foto på en julprydnad - och den är verkligen "jul" och kul att se hur hon använt sin fantasi och gjort något helt nytt och helt eget. 

Och just detta att återanvända, skapa nytt av "gammalt" är ju något vi alla borde tänka på.
Det slösas så mycket i vårt samhälle och det mesta är till nackdel för vår miljö och för oss själva.

Det lackar mot jul

För mig hör snö och jul ihop. Präglad som jag är av mina uppväxtår i republiken Jämtland. Men här i Stockholmstrakten är det inte så ofta vi har snörika vintrar. Men då och då så händer det att snön vräker ner i massor. Minns en vinter på 1980-talet då jag travade i snö upp till knäna utefter Sveavägen, på väg till skolan. Trottoarerna var helt täckta av snödrivor, men plogbilarna hade som uppgift att få alla gator snöfria för trafikens skull, så plogning av trottoarer för gångtrafikanter var något som kom i andra hand. Typiskt vårt bilsamhälle.




Men alla barn var ju glada som kunde leka i snön, skapa snögrottor och snögubbar. Så de barn som växte upp då har ju minnen av några "riktiga" vintrar. 

Nå, nu har vi fått lite snö och en tjock vacker frost som klätt in hus och träd så allt ser ut som ett julkort. Och idag så har barn tagit den första åkturen med pulka på Julikullen, en liten park med en brant kulle i mitt kvarter -helt perfekt för små barn att njuta av.

Det luktar vinter.

Vem är vem och vem stammar från vem?

Kyrkoherde Matts Ling (1887-1934) publicerade år 1930 en utredning över gårdar och släkter i Bergs socken. Vilka alla hans källor är kan man fråga sig.

Första delen av Jämtlands och Härjedalens diplomatarium (JHD) utkom 1943 och han kan därför inte ha använt sig av denna källa. Snarare torde han ha funnit uppgifter i Diplomatarium Norvegicum, där åtskilliga jämtska medeltidsbrev ingår. 
Om Matts Lings utredning är slarvigt utförd kan man inte veta utan att ha läst den och sett vilka källor som är underlag. 

Uppläggningen utgår från byarna och de enskilda hemmanen. För Bergsbyn nr 1 uppger han bl.a. följande innehavare: Ketil a Berge, f. c:a 1300, nämnd bl.a. 1336, dennes son Peder Kettilsson, f. c:a 1340, dennes son Kettil Pedersson i Berg, f. c:a 1380, dennes son Jöns Kettilsson i Berg, f. c:a 1420 och dennes son Olof Jönsson i Berg, f. c:a 1470 o.s.v.  

Men.... Vem är vem?

Kan personerna beläggas ? En person som heter Ketil a Bergum omtalas 1336-1347, med det är inte Bergsbyn som avses utan byn Berge i Frösö socken!

Peder Kettilsson kan överhuvud taget inte beläggas enligt uppgifter jag en gång fick på ett släktforskarforum. Någon Kettil Pedersson kan ej heller styrkas,  däremot en Ketil a berghe  åren 1428-1450 som högst sannolikt var bosatt i Bergsbyn. 
Jöns Kettilsson i Bergsbyn nämns åren 1466-1481 och Olof Jönsson 1523.  

Hur har då Ling kommit fram till sina slutsatser? Att han har tagit helt miste i de äldsta leden verkar troligt. Man får vara försiktig med att koppla ihop personer bara för att det råder överensstämmelse i fråga om namn och geografisk närhet. 

Det kan vara av intresse att se hur Matts Ling resonerade. Hans tankegångar och resonemang var ganska vanligt på den tiden när det gällde släktforskning.
Så här skriver han: Vad som för äldre tider brister i material, ersättes av den gamla heliga arvslagen, som bestämde, att odaljord ej fick gå ur släkten. Den bestämde även att, att den närmast arvsberättigade var äldste sonen, sedan de övriga sönerna i tur och ordning, sedan, om ej söner funnos, döttrar, sedan brorssöner, sedan, om ej sådana funnos, brorsdöttrar o.s.v. Man har alltså full rätt att för äldre tid söka direkt manlig arvsföljd,.. (Fornvårdaren del II:5, 1930) 

I en släktutredning utförd av Ling, där han helt sonika för in en obelagd person i syfte att få en obruten släktlinje, gör han kommentaren: En svårighet är ju, att man nödgas sätta in en man, som ej är nämnd i de av mig kända handlingarna. (Jämten 1928 s. 182). 

Sådana omständigheter ska man ifrågasätta och kontrollera. Det gäller också utredningen av Bergs socken. I synnerhet tiden som avses innan kyrkböckerna infördes.

Så det gäller att läsa Matts Lings sammanställning med granskande ögon- det kan finnas skäl till att själv kolla upp i kyrkböcker och andra gamla urkunder. Men självklart är hans utredning en bra grund att starta på -men som sagt bäst är att söka källorna och kontrollera namn, årtal etc.

Kort historia Jamtland/Jämtland

Republiktiden 874-1178
Jämtland koloniserades samtidigt med Island, enligt Snorre Sturlasson. Islänningarna räknar år 874 som republikens födelse. Jamtland var självständigt, med egen lag och eget Allting på Frösön. Äldsta dokumentet är nog runstenen på Frösön från mitten av 1100-talet som dokumenterar beslutet om Jämtlands kristnande.

Norsktiden 1178-1536
Kung Sverre besegrade jamtarna vid Andersön år 1178 och Jämtland blev norskt. Trondheim blev då Jamtlands huvudstad, men behöll självstyre genom Alltinget Jamtamot. Omkring år 1200 knöts delrepubliken Ravund till Jamtland. Den heter idag Ragunda. År 1274 fick Jamtland gemensam lag med Norska riket och fick samtidigt sitt sigill. Jamtland fick även egen lagtingsplats Sproteidet på Frösön. Sedan kom unionstiden, först mellan Norge och Danmark och sedan med Sverige år 1389.

Dansktiden 1537-1645
Danske kungen Kristian III förklarade år 1537 att Norge upphörde som eget rike och blev tillsammans med Jamtland ett lydrike under Danmark. Huvudstad blev Köpenhamn och danska präster skickades upp till Jämtland som bekräftelse på att nu var det Danmark som styrde. År 1563 började de svenska krigen för att erövra Jamtland -man höll på i över 100 år fram till 1677 och under den här perioden bytte Jamtland tillhörighet mellan Danmark och Sverige tretton gånger.

Svensktiden 1645 -
Jamtland och Härjedalen räknas som svenska provinser efter freden i Brömsebro år 1645. Men blev först riktig provins tillsammans med Herjeådalen och Ravund efter freden i Lund 1679


Enligt Snorre Sturlasson var det en Kettil Jamte som gav namn åt Jamtland. Kettil Jamte utvandrade från Sparbu i Tröndelag med boskap och bohag. Många följde med honom, och man röjde skog och odlade upp stora områden runt bland annat Storsjön. Kettils sonson hette Tore Hälsing och han flydde till Hälsingland efter att ha dräpt en person.
Detta hände under kung Östen den elakes tid. Kung Östen även kallad "illråde" satte sin son som styresman i Trondheim, men trönderna slog ihjäl honom. De fick då välja mellan en träl eller en hund. De valde hunden.

Olav Haraldsson var kung i Norge men tvingades att gå i landsflykt år 1028. Efter en vistelse i Ryssland kom Olav hem till Sverige, samlade ihop en här och vände hemåt över Jamtland.
I Jamtland mötte han Arnljot Gelline, en jamsk viking som dömts fredlös vid tinget på Frösön. Arnljot följde med kung Olav och på norska sidan, vid Stiklestad stod ett stort slag där både stupade år 1030. Året efter fördes Olavs kvarlevor till Trondheim. Efter hans död spreds rykten om att under skett och man såg då Olav som ett helgon. Ryktet om hans heliga krafter spreds över alla länder i Europa och än idag är Olav skyddshelgon för över 340 kyrkor i Europa. 







Man började snart vallfärda till Nidarosdomen i Trondheim via olika vandringsleder. 
Den mest kända vandringsleden går från Selånger vid Sundsvall över fjällen till Stiklestad och sedan ner till Trondheim (Nidaros)  och idag är denna led en helig pilgrimsled som fått renässans - även i turismens fotspår. 

Många går leden varje sommar - kanske inte som en hyllning till Olav den helige men som ett sätt att hedra vår natur och historia.

November...

Nu är den stolta vår utsprungen,             

den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som födts ur vårens sköra lek -
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.


Några rader ur "Höstens vår" av Erik Axel Karlfeldt  passar senhösten. Men snart är alla träd avklädda och allt blir som en blyertsteckning. Vi har höststädat vår gård, de flesta löv borttagna utom de som får bli nyttigt gödning under alla buskar. Allt lever ett cirkelliv - ur jord är du kommen och till jord blir du igen.

Allt får en att tänka på hur liv uppstår-men inget svar på frågan "varför?" Det är ett mirakel och svarslösa får vi böja våra huvuden inför det stora. Kanske det finns ett svar ute i universum... men det är nog allt för svårt att förstå. Alla dessa stjärnor, planeter, solar och solsystem - ju mer man tänker på det, ju mer inser åtminstone jag, att det kanske är så att vi inte ska förstå? Vi ska bara vara. Bara leva.

Som min farfar sa en gång, en av de sista somrarna han levde och vi satt ute i den sköna sommarsolen och pratade om livet och allt som varit och hänt;- jag sa att jag ibland undrade vad meningen med livet var; Farfars svar: Att leva!


Skottkärran här ovan får symbolisera liv- den är lätt att flytta på och man kan dra stora lass från ena stället till det andra. 
Annars tillhör den min vän Maggan.

Den där stenen på Frösön

Runorna berättar:

austmoþ[(r)] kuþfastaʀ sun ' lit ra(i)[(s)]... ...(-)[(n)] (þ)(i)no auk| |kirua bru þisa| |auk h[on] [li](t) kristno eo(t)alont (o)sbiurn kirþi bru (t)riun rai(s)t auk (t)sain runoʀ þisaʀ

dvs:

Austmaðr, Guðfastaʀ sunn, let ræis[a stæi]n þenna ok gærva bro þessa ok hann let kristna Iamtaland. Asbiorn gærði bro, Trionn ræist ok Stæinn runaʀ þessaʀ


På svenska av idag:

Östman, Gudfasts son lät resa denna sten och göra denna bro, och han lät kristna Jämtland. Åsbjörn gjorde bron. Tryn och Sten ristade dessa runor.




Den enda (?) kända runstenen i Jämtland står på Frösön. Den ristades och  restes omkring år 1050 när Jämtland kristnades. Stenen är den äldsta dokumenterade källan om Jämtlands namn; "Jamtaland dvs Jämtarnas land.

Enligt Snorre Sturlasson fick Jämtland sitt namn från Kettil Jämte som lät bryta bygd i Jämtland i början av vikingatiden. Enligt Snorre Sturlasson blev Jämtland, som sedan tidigare hade varit bebyggt av norrmän, befolkat av människor som ville slippa Harald Hårfagers stränga styre över det nyligen enade Norge i slutet av 800-talet. De arkeologiska fynden visar också att Jämtland har varit befolkat av bönder sedan yngre romersk järnålder (200-400 e. Kr.) samt att bebyggelsen blev mer omfattande under vikingatiden, och oavsett sanningshalten i Snorre Sturlassons kungasagor så är det troligt att Jämtland huvudsakligen befolkades från Norge.

På "jamska" säger man Jämtlann eller Jamtlann.

Men det finns olika stavningar i gamla dokument på hur namnet stavats:
t ex  Jamptaland , Jempteland,  Jemtland,  Jamplann, Jamtlann

Själv säger jag nog "Jämtlann" när jag pratar min gamla hembygds dialekt. Det är i alla fall spännande att läsa historia och få ta del av hur livet i landskapet en gång var eftersom det nog är banden med Tröndelag i Norge som är starkast och som vi har en så gammal och spännande historia med. Och många, även jag, har hittat gamla släktband till Norge - när de släktforskat.

Och vill man läsa lite om Jamtlands historia så finns en mycket fin sida här!