Det var en gång...

Två riktigt gamla vykort från Jämtland. 

Så idylliskt det ser ut med Svenstaviks järnvägsstation. I närheten syns delar av en hässja utan hö, och på den smala landsvägen rullar en bil fram, kanske har den hämtat resenärer som kommit med tåget från Östersund? Det vilar ett lugn över bilden.

Utsikt från Myssjö med Hoverberget långt bort i bakgrunden. Jag tror mig känna igen de två större husen, som finns kvar än idag (?), granne med min gamle vän Sörens barndomshem. Minns att jag var med honom och tittade in i ett av husen, som då stod tomma. Tror att ättlingar till ägarna använde ett hus som sommarbostad.

Jamtlands sigill

Magnus Lagaböter gav Jämtland dess första kända sigill 1274. Det var godkänt till 1575.

Sigillet med det norska lejonet är okrönt och vittnar om Jämtlands särställning och på varje sida om skölden kan två jägare med pilbågar riktade mot ekorrar skönjas. 

Ekorrarnas vinterpäls, gråskinn, utgjorde den skatt jämtarna pålades efter att Sverre erövrade landet.

Sigillet, med äldsta avbild är från år 1274, visar två jamtar som håller upp skölden med den norske løve, lejonet. Noteras kan att skölden är okrönt. På var sida står en bågskjutande jamt som riktar sin pil mot en ekorre. Symboliken i detta är att skatten till den norska kronan erlades i gråskinn, dvs ekorrens vinterpäls. Texten runt sigillet är på latin och lyder i översättning: "Sigillet åt allmogen i Jamtland".


















Landskapsvapnet har verkligen utvecklats. På det äldsta står två jamtar och håller i en sköld med det norska lejonet på. Kanske är det därifrån som lejonen på Sveriges riksvapen kommit? Fast lejon sågs ju som de vilda djurens konung och finns i många länders gamla sigill och vapen. Och inom adeln fanns lejon med på många vapensköldar. Lejonet står för mycket och det ställs även krav på lejon... det finns ett gammalt talesätt som säger att  det är "bättre att vara en levande hund än ett dött lejon".
Idag är det en mer "modern" bild på landskapsvapnet: en älg med stora horn som hotas (?) av en varg och en örn.

Porten västerut

Jämtland kan inte sägas vara typiskt svenskt. Och hör inte riktigt till under begreppet "Norrland". Landskapet har en så egen historia, ett helt eget språk och jämtarna har präglats av den gamla historien. Förbindelser västerut har varit Norge, speciellt Tröndelag och det känns helt logiskt. Där fick jämtarna avsättning för sina skogsprodukter och även odlat som såldes eller byttes mot t ex fisk. 

Läser man nutida historia så inser man hur självklart det var för jämtarna att hjälpa flyende från Tröndelag och övriga Norge under krigsåren. Jag minns från min tid i Åsarna att tanten på Lisas Café berättade att de hade tagit emot flyktingar som sedan reste söderöver till Stockholm. Och av en norsk kvinna av judiskt ursprung, hade hon fått en guldring som tack för all hjälp -hon ville betala för mat och husrum men hade inga pengar, tågbiljetten till Stockholm kostade en hel del, så hon hade sagt att hon skulle komma tillbaka och betala på riktigt och få igen ringen efter kriget. Men den norska kvinnan kom aldrig tillbaka.

Och det är nära att resa till Trondheim och få jobb; många jämtar bildade familj med en norsk partner och släkten fanns därmed på båda sidor om gränsen. Den gräns som jämtar inte brydde sig om.

Ville man ha lite "semester" så var nog ett besök i Trondheim med alla sina gamla kyrkor och byggnader en upplevelse förr i världen -men även idag. Själv har jag tillbringat många semesterveckor i vårt broderland och jag har alltid njutit av dem. Man kan hyra en "hytte" eller ett rum med frukost hos någon trevlig norsk familj, eller hyra rum på pensionat eller hotell.

Och att vandra över fjällen är en skön upplevelse, och en av de finaste turerna kan man t ex ta från Storlien upp över fjällen, följa de gamla stigarna och se -plötsligt så öppnar gränsfjällen på sig och välkomnar vandraren genom vackra  Skurdalsporten. Den har jag gått igenom flera gånger, men även vandrat över ryggarna på gränsfjällen-även det en spännande upplevelse. 

Ensam med naturen.

Dagar som kommer och går

Ibland känns det som att jag inte hinner med... tiden rinner iväg och plötsligt är det kväll igen. En speciell dag: det är någons namnsdag.... det var det även igår. Igår var det Ingrid; namnet kommer av det fornsvenska Ingifridh, som består av gudanamnet Ing och "frid" i betydelsen vacker. (fint va?)  

Och idag är det Harriet! Harriet är ett kvinnonamn och en engelsk form av det franska namnet Henriette, femininformen av Henri. (Jfr Harry som på liknande sätt är bildat från Henry). Namnen har samma ursprung och betydelse som Henrik, d.v.s. "hemmets härskare".

Så det blir en liten hälsning till Harriet som skickade mig ett kort av en "jamthäst" som numera bor hos henne. 

Även om man inte firar sitt namn, så är det ändå roligt att bli påmind om sin namnsdag med ett fint kort och en fin vers:

               Nu står han där

            min lilla häst

            på språng 

            men på vingliga ben

         

           Jag har bestämt

            han ska bli vid min läst

            Ja, han är faktiskt redan 

            min skyddshäst

           

            När jag tar fart mot skyn

            eller är på väg mot dyn

            är han skuggan

            vid min sida

            som viskar med sin

            mule så lätt

            Hopp opp här Du lilla

            Nu är det dags 

            att hemåt rida

Det där med idrott....

TV:n full av idrotts-VM just nu. Jag tittar och gläds åt de svenska framgångarna.
Och imponeras av hur suveräna en hel del av andra länders deltagare är. MEN- jag undrar ju hur många av alla dessa idrottare är "rena"?  Hm, idag känner jag ofta enbart tvivel. Redan har det kommit fram att många deltagare är dopade, en del hoppar av innan de ska tävla nu, för de vet att de har "orent mjöl i påsen". Ofta kommer det fram -efteråt- att den ena efter den andra är dopad. Så jag tvivlar på att allt går rätt till. Det verkar som om vetenskapen står i maskopi med idrott- framför allt inom sommaridrotten. Och när man läser hur några deltagare som hoppat av går till attack mot dem som kollar detta med misstänkt dopning, då undrar jag hur det egentligen står till. De läkare som har till uppgift att kontrollera har väl inget ekonomiskt intresse i sitt arbete? Jag har svårt att tro att även de skulle vara "köpta" - i så fall av vem eller vilka? 
Usch ja.

Nu blir det väl lite lugnare tills vintersporterna sätter igång - även om de också har/har haft sina fuskare. Jag förstår inte hur idrottsfolk vågar hålla på med dopningsmedel- är de inte rädda om sina kroppar?  För dopning är ju ett gift egentligen -det rubbar ju balansen i kroppen av vad jag kan förstå. Idrottsfolk kör ju ändå så hårt med sina kroppar i all träning de håller på med. Jag tvivlar på att allt är så nyttigt. Kroppen måste på något vis säga ifrån när den töms på energi men tvingas hålla hög nivå hela tiden för att allt ska vara "normalt". 

Men människor har visst alltid varit tävlingsinriktade. Vill alltid klara av det värsta, det högsta och mest utmanande. Och det är ju likadant med makt- alla dessa krig och alla dessa (mest) män som vill styra och bestämma över andra. Fort ska allt gå, och segern ska helst vara total. Titta på alla dessa galningar idag som styr i världen. De anser sig alla veta bäst och vara bäst. 

Nej, tacka vet jag vandringar ute i naturen, koppla av och njuta av allt det sköna vi har omkring oss. Och vi kan utmana oss själva genom att gå långt och fort. Vi kan klättra i berg och vandra i fjällvärlden. För mig har besök uppe i fjällen, vandringar utefter pilgrimsleden och andas den friska luft som finns där, varit utmaningar som stärkt både kropp och själ. 
Jag minns fortfarande min första vistelse uppe i Stora Sjöfallet och besöket i Porjus och alla dessa höga fjäll runtomkring. Jag har njutit av Tännforsen och Brudslöjan många gånger, vandrat leden över Storlienfjällen till Norge. Jag har klättrat upp till Åreskutans topp och sett den fantastiska fjällvärlden ovanifrån. Det har alltid varit något extra speciellt.

Vy från Åre - foto: Charlotte Mannberg

Höstfärger i Skåne

Då och då överraskar yngste sonen, som bor i Skåne, med fotografier.

Underbara kort som jag bara njuter av. Han är så kreativ och ser det speciella överallt.

Jag känner det som om jag vandrar runt i en vacker trädgård när jag tittar på hans senaste foton. 

Han är min favoritfotograf.       Och hans bilder inspirerar mig och en hel del blir till både prosa och poesi på mina två bloggar.






Nu har ju hösten även intagit Skåne och bjuder på både färg och motiv överallt. Det kom en bunt med foton som får mig att längta - jag borde bo i en trädgård.    Klicka på bilderna så blir de större!

foto:  ©RobertS.

Städfynd...

När man röjer och städar så fyndar man ..."pappersskräp" som åker in i kakelugnen. Men jag var ju tvungen att fota av en del bara för att det väckte gamla minnen.  Biljetter från biobesök, fotbollsmatcher, Cirkus Rolando (flera somrar) och så andra tillställningar både i hembyn och sedan jag flyttat till Stockholm.


Tänk så många filmer jag såg i min ungdom- både i Hoverberg men även på biografer som fanns i grannbyarna. Jag hade glömt att just biografer var något som fanns nästan i varje by. Fantastiskt. 


Men TV:n hade ju inte slagit igenom på 50-talet, så bio-besök var nog något de flesta gjorde, det var ett avbrott i vardagslivet. Och jag tyckte om att se film, det var väl ett sätt att försöka drömma sig bort från vardagen och samtidigt var det nog en hel del filmer jag tyckte om. 

Som t ex de första Elvis-filmerna;  och så James Deans tre filmer. Han omkom ju i en bilolycka så hans skådespelarliv blev kort. Minns att när jag läste att James Dean var död så kändes det så konstigt; han var ju så intensivt levande på filmduken. 
James Dean omkom redan år 1955 i en bilolycka. Han blev som en sorts "Kristus"-figur för många ungdomar sedan.

Jag minns även att vi tog filmaffischer från anslagstavlan när filmen var visad. Jag satte upp en del på väggen vid sängen och en del blev faktiskt "omslagspapper" på mina läroböcker.

 Återbruk!

Jag hade alltså sparat en tjock bunt biljetter i en sådan där liten Marabou chokladkartong, (goda praliner mmm)
som inte finns idag. 
Och virat ett rött sidenband om och stoppat i en större kartong med gamla brev från ungdomar runt om i världen som jag brevväxlade med. Det var också populärt på den tiden. 

Ibland blir en städdag en minnenas dag.... 

Träden - våra vänner

Träden gör mycket gott för oss människor.

De skapar en hel del av det syre vi andas, reglerar klimatet och renar vatten och luft.
De är också en inkomstkälla för alla skogsägare. Men tyvärr har en del av våra skogar skövlats utan att någon myndighet kunnat (?) säga "stopp och belägg". 
Idag tror jag man börjat agera mera strikt om hur skogsavverkning ska och bör göras utan att det skadar våra livsmöjligheter allt för mycket. Men pengar, pengar har fått styra allt för länge. Jag har under mitt liv sett alltför många kalhyggen, men idag tror jag (hoppas!) att sådant skogsbruk är förbjudet. Det är inte bara träd som ska skyddas utan även allt annat inom djur och växtríket som måste skyddas. Allt hänger ihop och idag vet man det -även om det ibland känns som om forskning och vetenskap inte tas på allvar av "våra" beslutsfattare.
                      

 Jag tog ett foto i somras på ett gammalt "tvillingträd" på Hembygdsgården i Hoverberg >>>>>>>>>>

Träd är inte bara vackra att se på och nyttiga för att de producera syre; utan de har även ett magiskt inflytande på oss människor. Det är som om träd är fyllda av hemligheter som vill bli berättade. Tänk på alla träd som inspirerat till sagor, myter, visor och musik. Kanske bor våra förfäders andar bland träden....

Jag växte upp bland träd, vilda, stora och spännande träd med en alldeles egen personlighet. Släktgårdens planterade och ömt vårdade träd som sett så många generationer komma och gå. Idag tyvärr borttagna -de stod för nära vägen som måste breddas för trafikens skull.

Det var träd fyllda av minnen; om glädje och sorg. Fyllda av liv. Den gamla björken med ett skatbo högst upp och där den tjuvaktiga skatan bodde. Som snodde en silversked av farmor. Någon av de äldre barnbarnen fick klättra upp och ta den tillbaka.
Som barn lekte vi bland träden. Vi byggde kojor, klättrade och gungade på grenarna. Träden var våra vänner, de fick höra våra hemligheter och var våra edsvurna. Att krama ett träd gav lite extra tröst och kändes tryggt.



Den stora björken... den gamla eken... vildapeln... Alla har vi nog något träd som vi minns med speciell glädje från vår barndom eller minns med respekt. Jag minns några träd-vänner:

Drakätarträdet -där våra finaste pappersdrakar alltid fastnade. 

Spökträdet -som sena kvällar alltid stirrade hotfullt på oss, den sista vägbiten hem. Det växte vid "doktorns" och liksom smög efter en.

Jättegranen -som vi bara måste klättra i, en utmaning eftersom dess grenar alltid satte krokben på oss vid klättringen uppåt och som lyckades knuffa ner min syster så att hon nästan blev av med ena örat. Hon fick en rejäl rivskada som doktorn fick sy ihop.

foton: ©RobertS.
(min yngste son)

Fleir jämtar...

Några foton till från i somras; gamla skolkamrater och vänner som jag träffade i kyrkan. 
<< Birgitta Iwald, dotter till mina konstlärare Britta och Olof, på BKR. Birgitta bor numera på släktgården i Rörösjön och är mycket aktiv inom både hembygdsrörelsen och i annat inom kommunen. Tyvärr har hon slutade spela fiol- fick problem med lederna för många år sedan.   


<< Och så kom "Kick" dvs Erik Eriksson med fru Ulla (f. Baudin) och överraskade... jag kände inte igen Kick först -men det är åratal sedan jag träffade honom. Då hade han varit ute på en forskningsresa till Nordpolen. Ulla blev ju lärare och har varit rektor på Brunna skola, Kungsängen. Min svägerska Irija (broder Olofs fru) jobbade där ett tag. Det är roligt att träffa på gamla bekanta -även om åren satt sina spår.....men de sa alla att jag var mig så lik. Hm.

Till sist ett kort på klasskamraten Guy Hallin (här på hembygdsgården) -så kul att träffa efter så många år. Och jag lyckades få med andra vänner och bekanta på detta foto: både Karl Ove Mannberg med hustru Ena (f.Carlborg) samt i bakgrunden står min gamla skolkamrat Margareta och pratar med någon bekant... som jag inte riktigt känner igen.

Juninatt

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Harry Martinsson (1904-1978)

Sommarnatt i Hoverberg  >>>>>>
Foto: Harriet  - den 10 juni 2019

Tack till Harriet som skickade mig ett vackert kort från en juninatt i Hoverberg och då tänkte jag  på Martinssons fina dikt om om en juninatt. Nu längtar jag till sommaren...

För över hundra år sedan....

Ett riktigt gammalt vykort över byn - som jag fick från min syster häromdagen. Ett kort som skickats till någon för att gratulera ( födelsedag?) och det är en dam som heter Gerda S. som skrivit. 
Kortet är taget innan man höjde tornet på kyrkan. 

Saxat från Wikipedia: 
En större renovering och ombyggnad genomfördes 1908-13 av arkitekterna Fredrik Falkenberg och Erik Lallerstedt då bland annat tornhuven fick sin nuvarande utformning och portalen utsmyckades med kalkstenskolonner. Även interiören fick nya dekormålningar och bänkinredning. 1963 utfördes ytterligare en renovering då många av Falkenbergs tilläggs togs bort.

På vykortet ser man att den täta granhäcken runt gamla kyrkogården ännu inte har vuxit till sig. Idag är den så tät och alltid så välklippt. Även ångbåtsbryggan verkar vara i sin linda. Men pensionatet Strandgården ser ut som jag alltid minns det. Det huset är ju över 130 år gammalt och jag har skrivit om det tidigare i bloggen. Här är en länk till en fin ÖP-artikel om det husets nuvarande historia. Det händer saker i min gamla barndomsby och det är roligt.

Ett hemskt minne

Den 11 september 2001- en fruktansvärd terroristattack i New York som nuddade vid mina kära; jag har skrivit om upplevelsen på min INKAN-blogg
( Klicka på markeringen)

Jag känner stor tacksamhet över att det goda var på min familjs sida då.

Grön hälsa och en blå grind

En promenad genom lövskogen är balsam för kropp och själ. Dofterna och färgerna i olika nyanser av grönt. Fågelkvitter och syrerikt. Vad mer behövs för att må bra? Allt känns i hela kroppen. Jag tror att just promenader ute i naturen är något som vi behöver och kan vi så bör vi ta en promenad och bara njuta så ofta vi kan.

Jag bor ganska nära Vinterviken, Nobels gamla fabriksområde, som idag är både naturpark och kulturplats med utställningslokaler, restaurang, café och trädgårdsodlingar och den har blivit mer och mer populär för folk i huvudstaden. Och här finns många olika vandringsstigar att gå, soffor och bryggor att sitta på samt detta att njuta av att vara mitt i naturen -Kan det bli bättre? 

I den gamla fabrikslängan finns idag bl a en restaurang och en utställningslokal.

Trädgårdsodlingarna är vackra att vandra genom; det odlas både blommor, bär och grönsaker. 
Här är det bara att se och njuta.

Att gå ner till Vinterviken från där jag bor, är en skön vandring genom skog, över en ås och plötsligt så kommer man ner och ser en vacker blå grind som den norske konstnären Åge Ørsland har gjort.

Bara grinden är en upplevelse i form och färg. En vacker blå färg som säger "Välkommen"

Sommarminnen...

Hösten på intåg. Lite svårt att tro eftersom vi haft så fint, skönt väder under så många veckor. Men det har nu regnat lite, bara korta skurar, så det behövs mer regn för allt är så torrt. Vädret har varit så konstigt i flera månader och det känns inte bra. Trots allt så hade jag en skön "semester" uppe i Jämtland och kunde njuta av allt. Hittade igen en hel del kort jag tog i somras som jag nu delar med mig av.

Den här gamla ladan, som även varit lite av ett båthus, håller nu på att förfalla. Den ligger ganska nära stranden man går från gamla sågen mot ångbåtsbryggan. En tur jag brukar ta varje år jag är på besök i Hoverberg.

En vy från bryggan, ut över sjön mot Svenstavikshållet. Det kom lite lätta moln just då så det ser gråare ut än vad vädret var. Det var en underbar sommardag.

Från kyrkogården så tog jag kort mot Olsjuls och Mackés. Olsjulsgården var ju en av de äldsta släktgårdar i Sverige som gått i arv inom samma familj i många hundra år. Men idag är det nya ägare.

Det där Berget.... man kommer aldrig från det. Och en del dagar så ser det så högt ut- beror nog på var man står.
Här är vyn från ängen vid Mångsmårs 

Och här är resten av berget från samma äng. Det syns på kortet var berget ska hänga ihop om det vore ett större, avlångt foto.
En gång i tiden, för mycket länge sedan så låg nog berget på en egen ö.
Det finns tecken på det; myrmark och vattendrag genom skogsområdet.

Och så till sist kyrkan från början av stigen vid sjön. 

Jag tycker att naturen här är så vacker, en riktigt gammal jordbruksbygd och tack och lov så finns fortfarande några gårdar kvar som har ansvar för den lokala jordens resurser. 

Den där Maskrosen

Gult i det gröna - Foto: Charlotte Mannberg

Jag tror att Charlotte lagt sig mitt i grönskan och tagit ett kort mot Hoverberget - en lite annan vinkel än den vanliga när folk tar kort med berget som bakgrund. 

Den där maskrosen - som oftast ses som enbart ett ogräs. Vackert gul...men enbart en girig naturväxt som sprider sig otroligt enkelt. Inget att skörda, inga husdjur vill äta växten och den vissnar snabbt om man vill plocka och ha i en vas. Det är en märklig blomma med en ihålig stjälk som flödar av mjölksaft när man bryter av den. 

Och när den vissnat så bildas lätta fjun, s.k "flygfrukter" som sprids mycket enkelt...en liten vindpust så dansar fröna över marken. Ännu ett av naturens variant på märkliga under; en blomma som inte pollineras.

Men jag minns att vi lekte med maskrosen som barn; dels gjorde vi enkla kransar genom att bara snurra stjälken lite och haka ihop dem och ibland tävlade vi i att göra så långa "maskrosband" som helst. Så kunde vi spjälka stjälkarna som då lockade ihop sig och vips så gjorde vi  "peruker" av blommorna som vi satte på huvudet. Också en lek... 

Barns fantasi överträffar oftast de vuxnas.