Tiden går och vi får gråare hår. Vänner försvinner och påminner om att ingen lever för evigt. Men våra minnen finns kvar, påminner om hur det en gång var.
Som när jag var liten då var det häst och skördetröska som gällde. Och att kantslå med lie. Sedan kom traktorer och nya redskap för bönderna. Allt ska ju idag gå så fort och vara så lönsamt som det går. Tidens gång...
Men jag har i alla fall fått uppleva hur hästen var bondens bästa dräng och jag har fått vara med att både räfsa och hässja hö. Det var både spännande och roligt att lära sig hur man gjorde. Men en gång var jag allt för nyfiken och ville pröva att slå med lie. Vilket var helt förbjudet för oss barn. Men min nyfikenhet tog överhanden och jag tog en lie i smyg och började slå, det gick ganska bra tills jag tog i för hårt och höll på att kapa mitt vänstra ben... ajajaj- det blev ett rejält hugg, men som tur var såg någon av de vuxna vad som hänt och jag blev skjutsad direkt till läkarmottagningen och doktor Hammarberg. Snabbt bars jag in till hans behandlingsrum, såret från lien var som tur var inte så djupt utan doktorn kunde tvätta och sedan sy ihop. Jag har inget minne om bedövning, minns bara att allt gick så fort. Sedan fick jag gå med ett bandage kring underbenet i några veckor- var till doktorn några gånger för att han ville se hur det läkte. Och det läkte bra, efter några veckor så var allt så fint - men jag fick ett minne för livet.
Ärret syns än idag.
Ett minne av mitt äventyr i höskörden/slåtten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar