Sko dig....

När mitt kontor låg vid Hornsgatan så gick jag en mindre bakgata  från Tunnel-banan och passerade en skoaffär som till och från hade "skorea". Minns att jag köpte vinterstövlar där.
Och det var intressant att kolla vad de hade i skyltfönstret.

Ibland blev det riktigt underhållande att se skyltningen. 
En dag när jag var på hemväg så hade ägaren satt upp en handskriven skylt med texten: 
Fynda billigt: både finskor och danskor. 

Jag såg inte att "dans-skor" var felstavat... Men det var låga priser så jag tänkte att jag kanske skulle gå in och titta där nästa dag.
Dagen efter, på morgonen så gick jag samma väg - DÅ satt en stor lapp upptejpat på utsidan av fönstret där det stod: 
Har ni svenskor och norskor också?  

Någon med humor hade sett felstavningen och ville väl retas lite. Det blev dagens skratt och nöje på jobbet, och många kollegor som inte gick den gatan,  var tvungna att kila ner och titta. Någon tog visst kort på "skyltningen". 
Vardagen har sin humor.

Det var en gång...

Min Farmor Märta. 
Här står hon lutad mot en björkstam tillsammans med en väninna. Klädd i tidstypiska kläder och med käcka stråhattar. 

Fotot måste vara från tidigt 1900-tal. Farmor var född år 1884 och jag gissar att hon här är i 20-25 års åldern. 
Och kortet ser ut att vara taget på gården i "Wikbergs".

Vem väninnan är-det vet jag inte.

När jag ser på dem så undrar jag vad de hade i sina tankar -vad drömde de om och vad ville de? 
Bli bondhustrur? 
Eller fanns där andra drömmar?


Stort tack till kära kusin Ove som mejlade kortet till mig.

Lite taggigt

Igelkotten är ett spännande urtidsdjur som har funnits i 65 miljoner år. Om du har igelkottar i din närhet kan du gynna dem genom att igelkottsanpassa din trädgård.

På igelkottens önskelista för trädgården finns en äng att leta mat i, buskar att gömma sig bland, trädgårdsland med feta maskar, en damm att dricka vatten ur, några murkna stockar och en mysig igelkottsbostad under ett uthus eller en lövhög.

Rapporterna som kom in 2014 visade att igelkotten inte längre är en hotad art och att fler igelkottar valt att bosätta sig i städerna än på landsbygden. Med fortsatt rapportering hoppas vi lära oss om arten ökar totalt sett, om beståndet är stabilt eller om det minskar.

 ( Klipp ur artikel från Naturskyddsföreningens sida om Igelkottar.) 

Igelkotten är ett märkligt djur som skyddar sig med taggar, och en vuxen igelkott har c:a 5000 taggar! Och de är vassa när de spretar. För många år sedan läste jag någonstans att den tydligen var hotad som djurart. Orsaken minns jag ej. Men detta lilla annorlunda djur har kämpat sig fast och även erövrat nya revir. Den finns idag t o m i städer. Jag trodde den enbart levde sina liv på landsbygden. Minns att som barn sa vuxna att man skulle ge dem mjölk på ett fat. Minns att jag testade -men inte kom någon igelkott fram som ville lapa mjölk. Idag vet jag att igelkottar i första hand lever på mask och insekter. Men det är en annorlunda djurart i vår fauna. Oftast träffar man på en igelkott på kvällen- tydligen är den mest aktiv då.

I Malmköping, där min dotter bor, är man rädd om sina igelkottar och folk har satt upp skyltar. Det är ju ett djur som ofta blir överkörd- och deras rörelser går i sakta mak, så de utsätter sig för fara när de ska över en väg eller gata.

Två gamla, kända byar

Två fina vykort från 1950-talet: Vigge och Åsarna. Så såg det ut då. Idag är det lite annorlunda- speciellt i Åsarna- där dels hotellet brann ner och där man byggt ett nytt "centrum" med Åsarne Skicenter - där man kan äta och även övernatta. Trevligt med vykort som visar hur det en gång var:

Lata dagar

Borde städa och tvätta golv. Borde tvätta fönstren i stora rummet. Borde höra av mig till några gamla vänner. Borde sortera ut gamla böcker och skänka dem till Stadsmissionen. Borde sortera gamla papper och kasta allt som inte är viktigt längre. 
Det är mycket man borde. 
Och när jag känner det extra starkt- ja då blir jag bara trött och less och väljer att bara vara. Njuta av våren, träden som grönskar och lyssna på fåglarna. Speciellt min vän koltrasten som åter sjunger mig till söms om kvällarna. Hans jubelsånger dansar in genom öppna sovrumsfönstret och jag bara njuter. 

I Skåne är våren strax sommar - yngste sonen som fotograferar sände mig en bunt fina foton som bevis. Tänk att bo i hus som omfamnas av grönska det spelar ingen roll hur högt det är. Vissa växter strävar efter ljuset och lever sitt eget liv utefter husväggarna.

Även norrut har våren gjort stormsteg. Storsjön är princip redan isfri -men det är kanske förändringarna i klimatet som nu sätter sina spår. Är oroande, om det nu inte handlar om "naturliga"  svängningar. Men, människans alla uppfinningar inom industrin och inte minst flygets enorma utsläpp och hur det påverkar klimatet jorden runt- det känns det lite oroväckande. 

Fotograf är min son:   ©RobertS.

En hand är en hand är en hand...

Som kan hålla "en ros är en ros är en ros..." som Gertrude Stein skrev och som idag är en klassisk fras som ofta används. Andemeningen kan nog tolkas som att när allt är sagt och gjort så finns inget mer att göra -eller att tillägga. Jag minns att just de orden fastnade direkt när jag läste en bok av henne. Tyckte om orden- för de säger att vissa saker och ting är som de är. De går ej att ändra.

Tankarna kom efter att jag tvättat händerna efter rengöring av min kakelugn och jag blev lite sotig. Och sedan kom jag på ett uttryck om hur fingrarna kan få egna namn- lite beroende på hur de oftast används. En ramsa från barndomen: Tummetott, Slickepott, Långeman, Gullebrand och lilla Vickevire. 

Jag har ett minne av att det även fanns en liten historia för varje namn som förklarade dem. Min mor brukade säga ramsan och nöp i varje finger och snart satt orden även hos mig. Det måste vara en mycket gammal ramsa.

Sista april

Idag, till kvällen, tänds "majbrasor" över hela landet. En gammal sedvänja. Jag hoppas att folk håller full kontroll över eldarna nu när det är så torrt ute i markerna. Egentligen borde det vara totalförbud med dessa brasor när naturen är så torr och katastrofer så lätt kan hända. Men gamla vanor törs nog inte våra myndigheter bryta. Och det är ju lite speciellt med detta eldande - minns att som barn var majbrasan uppe vid hembygdsgården en sorts inbjudan till sommaren. Även om det var kallt och det låg snö kvar på marken.Men vi njöt av brasans värme och lyssnade på kyrkokören som sjöng vårsånger.

I Norge och i Danmark firas inte "Valborg" utan där firas midsommar, St.Hans, med stora brasor. Det finns många sedvänjor och myter som lever kvar från den tid vi var hedniska och hyllade asagudar, och efter kristendomens införande blev vi påverkade av kyrkan och bibelns berättelser. Men de flesta tänker nog inte så mycket på ursprunget för våra helgdagar- enbart affärsvärlden "firar" och gnuggar händerna. Det känns både konstigt och fel att det blivit så påtagligt- som om det är affärsmännens egna dagar. Trist.

Ja det finns mycket som format våra liv och gett upphov till mer eller mindre trovärda myter. Ett firande som även påverkar vårt kulturliv. Det kan vara intressant att ta del av ursprung och historia. En hel del har ju bland annat teatern tagit fasta på; gamla myter och berättelser har ju blivit storslagna teaterstycken. Tänk bara på hur Shakespeare lyckades förvandla så mycket till just pjäser för scenen. Pjäser som idag är mer eller mindre odödliga. De spelas världen över. 
Men även här i Sverige har teatern använt skrönor och folktro för scenen. Det är eller var ett tacksamt ämne att plocka upp på en teaterscen. Folk kände igen och många fick utlopp för sin spellusta. Tänk så många små lokala teatergrupper som än idag hittar små pärlor i gömmorna och som de bearbetar och sedan ställer till med teaterhelger eller festivaler. 

Hittade ett gammalt urklipp (minst 100 år) en recension ur Trelleborgs Tidning, om ett teatersällskap från Stockholm som fått inspiration att skapa en berättelse om Storsjöodjuret. Så skrev en dåtida, ej så imponerad journalist om detta:

Jag hade en gång en hund...

En Dalmatiner som jag döpte till Fabian. En underbar hund som älskade alla i min familj och som alltid ville vara med. Han liksom kollade in att alla var inne på kvällen - om någon fattades så var han lite orolig. 
Fabian fick ej vara i köket när familjen satt och åt, men det löste han på sitt eget vis: lade sig utanför köksdörren och såg längtansfullt på när vi åt.

Fabian lärde sig älska att åka båt; vi hade stuga ute i Roslagen på Söderön som ligger mellan Öregrund och Östhammar och vi var ofta ute på båtutflykter oftast till en ö med en fin badstrand. Under färden på vattnet satte han sig i aktern och såg ut att njuta av resan.Även Fabian fick ha en "flytväst" runt övre delen av kroppen: i-på-fall-att. 

Jag föll för den hundrasen efter ett besök tillsammans med vänner hos en hunduppfödare norr om Stockholm. Jag minns så väl valparna som så nyfiket hälsade på alla och helst ville krypa upp i famnen på en. Jag valde den som var mest "kärleksfull" och som helt sonika satte sig i min famn. Och han var så lätt att uppfostra, lärde sig snabbt detta med att gå fot, komma direkt när man kallade och han visade med hela kroppen hur glad han blev av allt beröm. 

Vilken skillnad mot de hundar jag växte upp med i Hoverberg - där de flesta hundarna användes som jakthundar och inte var sällskaps&familjehundar. 

En kakelugn, kan det va nå't?

Kakelugn kan vara en skön värmekälla. Och en del kan vara mycket fina i sin form. Den första lägenhet jag bodde i här i Stockholm, var i ett sterbhus vid Vallhallavägen på Östermalm. Jag hyrde den i andra hand; en tvårummare med kakelugnar. Det var stiliga kakelugnar med mönster. 

Minns att min farmor undervisade mig hur man eldar i en kakelugn på rätt sätt när jag var upp till Hoverberg på besök då. Det handlar om att dels få kvar värmen och att inte slösa med veden. 

I min nuvarande lägenhet har jag också kakelugn; en i sovrummet och -tyvärr, en nedmonterad som ligger uppe på vår vind. Någon tidigare ägare hade plockat ner den pga att den borde restaureras enligt sotarens uppmaning. Eftersom det måste finnas en värmekälla i varje rum så hade den tidigare ägaren skaffat element -det blev ju billigare. Det kostar att riva och mura upp en kakelugn och det finns idag kanske bara någon enstaka kakelugnsbyggare kvar i staden (jag har inte koll på det.) 

Det är lite speciellt att elda i kakelugn- även om jag idag mest eldar upp gamla papper, räkningar etc - 
Det blir lite för varmt i sovrummet efter bara en liten brasa. Jag sover skönast när det är omkring +18 grader i rummet.











Ja detta med kakelugnar: så överraskar fina kulturarbetaren SvanteTirén mig med både mail och foton samt även telefonsamtal igår! 

Han hade tagit kort på två kakelugnar i  farfarshuset innan det revs och sett till att de två blev räddade;

<<< En har hamnat på Strandgården, så den kommer att värma något rum där. 
Den kakelugnen är kantig med en fin fris upptill.

Den andra, en vanlig rundad, med mycket vacker kantfris, ligger nu väl lagrad. 
Det fanns även två kakelugnar på övervåningen, minns jag från när jag var barn, - de kanske blev rester när huset revs?

Men roligt att höra att två räddats och jag blev glad över att Svante räddat två gamla kakelugnar till eftervärlden. De bör ju vara över hundra år gamla- huset byggdes och inreddes år 1911.

Påskguld

Forsythian blommar hos min kära vän e-noor på Västkusten. DÅ ÄR DET VÅR!

Glad Påsk till alla när och i fjärran!

Nästan som i Sverige...

Några gamla bostadshus och uthus där ättlingar till jämtar har bott  i South Dakota. Jag tycker faktiskt att husen verkligen ser "svenska" ut. Känner igen dem från min gamla hembygd i Jämtland. Idag står husen och förfaller. Ingen vill bo kvar ute på landsorten - livet kräver närhet till all service man behöver; affärer, banker, läkare, skolor etc.
Det är landsbygd som töms på folk, man flyttar till städer och tätorter. Några stora farmer klarar sig eftersom de tar över all odlingsbar jord.
I övrigt håller landsbygden på att dö ut...

Precis som på många håll här i Sverige. 

Jämt-ättlingar i Syd-Dakota

Hittade igen en bok som jag fick från en svenskättling i USA när jag sökte min släkt som utvandrat. 
Boken heter: HISTORY of the SWEDES who Settled in CLAY COUNTY SOUTH DAKOTA. (utgiven 1947)

Det var faktiskt en hel del från Jämtland som valde att bosätta sig i Clay County, 
bland annat många garvare, skräddare, men även inom andra yrken som posten, järnvägen och inom olika kyrkor.

Och jag minns att även någon av mina släktingar bosatte sig i S.Dakota. Får en känsla av att de flesta hade andra yrken än jordbrukarens, som ju var ganska vanligt under den tidiga utvandringsperioden. Eller det var kanske så att många var både ock? Ett hantverk kunde ju vara en lite säkrare inkomstkälla än jordbruket som var så beroende av bra och rätt väder.

Det är i denna stat det kända berget Mount Rushmore ligger som man beslöt att skulptera in ansikten av fyra presidenter på:  

George Washington, Thomas Jefferson,
Theodore Roosevelt, Abraham Lincoln.

Dumt tycker jag, ett ståtligt berg är vackert som det är! Men man ville på något vis föreviga fyra stora och berömda ledare. De som hittade på detta hade tydligen ingen bättre idé trots att det finns alternativ: statyer, om det nu är så viktigt att hylla dem med stoder.

Nå i den här boken finns uppgifter om en hel del jämtar som startade nya liv "over there". Jag presenterar några av dem här:

Gerda Elisabeth Byström f.1895 i Myssjö, emigrerade i unga år till USA, hon gifte sig där med Henning Fredrik Anderson f. 1882 från Nykil församling. Han hade utvandrat år 1899. 
De hade en farm "Wrens Nest" i Clay County och fick två barn: 
Herbert Fredrik f. 1917  och Helene Elizabeth f. 1918. 
Dottern gifte sig med Raymond Stephen Wasterlund i Chicago och de bosatte sig i Provo, Utah -de fick en son Stephen f. 1945.

Gerdas bror Torsten Byström f. 1893 i Myssjö, utbildade sig till garvare hos sin far och kom till USA 1910.  Men han arbetade på olika farmer innan han gick med i armén vid 1:a världskrigets utbrott 1918. Torsten insjuknade, tvingades lämna armén samma år. År 1919 återvända han till Sverige och hann med att gifta sig 1922 med Elizabeth Andersson f.1890 i Korsnäs, Dalarna innan de året därpå flyttade till USA och arrenderade Bowmans Farm i Dalesburg, Clay County under 25 år.  År 1945 köpte de en farm i Riverside Township. 
Paret fick 4 barn: Dorothy Elizabeth f. 1923, Robert Hjalmar f.1925, John Eric f. 1926 och Donald Herbert f. 1929.

-------------------------------------

James Lundeen f. 1834 i Myssjö var den första avlönade kyrkoherden och pastorn i Dalesburg baptistförsamling. Han gifte sig i Sverige 1859 med Julia Johnson f.1839. De fick 11 barn, emigrerade till USA hösten 1884, bosatte sig i Clay County i september samma år. James var även skräddare och fortsatte med sitt yrke när de kom till Clay County, men blev den första pastorn som anställdes inom lokala Baptistkyrkan med en lön 75$ per år.
Pastor Lundeen med familj hade även en farm som de sålde år 1900 och flyttade till Faulk County, där han senare avled i november 1900. Deras elva barn:

1. John Lundeen f. 1861 i Sverige, skräddare, nybyggare. Ogift. Hade skrädderi tillsammans med sim broder James i Council Bluffs.

2. James Lundeen f.1863 i Sverige. Till USA 1885. Skräddare, Gifte sig med May Vallin från Luleå klänningssömmerska. De fick en son . James avled 1886.

3. Martha Lundeen f. 1865 i Sverige. Gift m John Norin från Dalesburg.

4. Christine Lundeen f.1867 i Sverige. Gift 1886 med John Hullgren f.1861 i Skåne. Christine och hennes man bodde nära Coloma, Michigan som de flyttat till år 1916 från Chicago och de hade en farm med åkeri. De fick 5 barn, alla födda i Chicago: Ella, Jennie, Lilly, Ruth, Roland.

5. Julia Lundeen f 1869 i Sverige. Gift med John Foasberg och de bodde i Huron, S.Dakota. De fick en dotter Irene f. 1933

6. Lizzie Lundeen f.1871 i Sverige. Gift med Albert Bredberg från Gnarp, Hälsingland. De fick tre barn: Dorothy, John och Net.

7. Betty Lundeen f. 1873 i Sverige, ogift. Avled 1893, begravd i Lake Preston, S.Dakota,

8. Carrie Lundeen f.1875 i Sverige, Ogift. Bodde en tid i Faulk County, sedan i Turlock Californien där hon bedrev Pensionat.

9. Charley Lundeen f. 1877 i Sverige. Gifte sig med en tyska och bodde i Winona, Minnesota. Var bokhållare inom olika affärsbrancher. Inga barn.

10. Peter A Lundeen f. 1879 i Sverige. Gift med Frances Anette Huck född i Roscoe, S.Dakota. Peter var postmästare på tågen i mellan Roscoe - Linton, S.Dakota. Familjen flyttade sedan till Hot Springs, Black Hills, S.Dakota där de hade en farm. De fick tre barn: Norma, Verna, Maria.

11. Olof William Lundeen f. 1881 i Sverige. Ogift. Snickare och bodde merparten av sitt liv i Faulton. År 1940 flyttade han till Dalesburg och bodde hos sin syster Martha. Han inredde bland annat Dalesburgs baptistkyrka- där hans far en gång var pastor.

Dalesburgs babtistkyrka

"Spökraketer"

Det var en ljum förmiddag i augusti när de tre männen hörde något underligt. Ett starkt, vinande ljud fick dem att titta upp och se en spolformad projektil med korta vingar på ungefär 100 meters höjd. Projektilen flög över Svenstaviks gamla station och störtade sedan i Storsjöns vatten. Ännu en spökraket hade slagit ner i Sverige.
Året var 1946 och de tre männen i Svenstavik, som i Försvarsmaktens rapport bara presenteras med efternamnen Åström, Andersson och Edström, var långt ifrån de första som sett mystiska raketer, projektiler och ljusfenomen på den svenska himlen det året.

Texten ovan har jag kopierat från tidningen Östersundsposten. Det var en mycket spännande tid efter att kriget slutat och vårt land började kunna känna lugn igen efter all oro och olika politiska utspel för att hålla vårt land utanför kriget. Våra grannländer hade drabbats oerhört så den svenska regeringen hade gjorde allt för att framstå som neutrala och undvika att reta upp tyskarna. Man kan nog ha olika synpunkter på hur dåvarande regering agerade.

Själv har jag svaga minnen av hur viktigt det var att fönstren täcktes helt om kvällarna så att ljus ej skvallrade om vart människor bodde. Som om det skulle hjälpa... Och man pratade om "sabotage"; de uttalade ordet som "sabo tage" alltså utan det "sche"-ljud som ska vara,  "han" var någon farlig trodde jag som tolkade uttrycket som "farbror Tage". Och jag var så rädd att den farbrorn skulle komma och göra oss illa. Det var nog en hel del som gjorde att folk i allmänhet kände sig både rädda och otrygga även efter krigsslutet.

Många vuxna män hade kallats in under krigsåren; Min far stationerades uppe i Haparanda-trakten och han med soldatkamrater vaktade gränsen mot Finland. Samtidigt så hjälpte de flyktingar från Finland att snabbt ta sig över till Sverige. 
Det var några kalla vintrar och jag har läst breven som min far skrev till min mor under den tiden. Han berättar bl a i ett brev att hans kompani fått en låda apelsiner till julen- men att allt var djupfryst. Militärledningen hade ej tänkt på att packa och skydda frukten mot den starka kylan. 
Vilken julafton...

-och tidningarna rapporterade....

Det där huset...

Det planeras en framtid för gamla pensionat Strandgården i Hoverberg, som jag skrivit lite om tidigare.  

Ett foto från tidigt 1950-tal. Strandgården vid "Jörners"-korsningen.

Och idag kom ett mail från Charlotte M i Svenstavik med en intressant länk  Läsning och fotografier som väcker minnen från barn-och ungdomen. 
Känns så bra att läsa om nutida ungdomar som har drömmar och vill förverkliga dem. Men självklart kostar allt både pengar och tid- men å, jag hoppas att det ska gå bra för dem. Jag håller tummarna.

Så roligt med flygfotot över Strandgården med omgivning-jag känner ju så väl igen allt. Där mitt i korsningen samlades vi ungdomar på kvällarna och umgicks, pratade förälskelser, nya filmer, åkte moped och köpte godis hos Tant Brita. 
Och på den där gamla "mjölkkruke-pallen", till höger vid vägkanten, - på den satt vi ofta och pratade (och tjuvrökte... Fy!)

Äntligen April och vår

April månad väcker alltid minnen: 
Blåsippor, bäckens porlande vatten som om vore den full av skratt, de första små gröna bladen som kikar fram lite försiktigt på buskar och träd, vårblommorna, skrivlusten, glädjen, diktkvällar, skrivkvällar, kvällar som fylls av tankar och idéer - men också av brummande dammsugare (borde bytas ut...) fönstertvätt och så nya gardiner. Jag får alltid en känsla av att jag måste städa extra mycket bara för att det är april. 

Så blir jag sittande med en pärm med gamla inlägg och mail som var en del av min gamla "Inkan-blogg", den som jag tyvärr raderade. Nå jag är glad att en hel del inlägg blev utskrivna och sparade... bland annat många fina mail och lustiga dikter från den goa, fina, poetiska värmlänningen Bengt Berg, poet och författare som jag träffade för allra första gången för c:a 40 år sedan! Det var på en litterär helg här i Stockholm. Sedan har jag hört och träffat honom flera gånger när han besökt huvudstaden med sin poesi och sin berättarglädje. Han är en upplevelse! Och så pratar han så go värmländska.